Jädra ångest

Jag är så trött på eländet. Att alltid skämmas för mig själv, för allt jag säger, gör, hur jag ser ut. Känner mig alltid utanför och felplacerad. Som om vartenda ord jag yttrar är pinsamt och att folk som jag pratar med bara "men herregud vad säger hon.. /hur sjutton beter hon sig..!" Fatta hur tröttsamt, hur fullständigt urholkande det är att gå runt och känns så? Jag är konstant mentalt utmattad. Jag slåss mot mina egna tankar och mot vad jag övertalar mig själv om är andras uppfattning om mig. Jag är trött ända in i själen. På att känna mig som en idiot och på att samtidigt veta att det är fel. 

 

När en annan person säger något skämmigt eller rentav taskigt så har jag glömt det cirka 2 sekunder efter att det hände. Jag förväntar mig av någon anledning att när jag är awkward så ska hela universum titta och alltid komma ihåg, och ogilla mig för alltid. Det behöver inte ens vara något som är verkligt pinsamt. När jag leker med tanken och "byter roller" mentalt, och föreställer mig att någon annan sagt till mig det jag sa, eller att jag träffade och umgicks med en som ser ut som jag och pratar som jag, så ser jag inte problemet. Jag är väl som vilken annan som helst. Men just där, i situationen, så övertalar mig min hjärna att jag har gjort eller sagt något hysteriskt pinsamt, och att jag förtjänar att skämmas ögonen ur mig som den mindre värda människa jag är. 

 

Längtar seriöst på att flytta så jag kan börja behandling. 14 år av depressioner och ångest börjar ta ut sin rätt.