Energislukare

Ibland har man en sån där person i sitt liv som går en på nerverna konstant, som är negativa, martyrer, som lyckas vända allt till att handla om honom/henne. En sådan som man måste gå som på äggskal runt, för man vet aldrig när/om nästa utbrott eller drama börjar. Man vet aldrig hur man ska bete sig (eller hur man inte ska bete sig) för att behaga eller duga.

 

En sådan person har jag haft alldeles för nära inpå nu i 10+ år. Vederbörande har inte bara varit en konstant närvaro, utan har aktivt jobbat för att få en central roll i vårt liv. Har invaderat mitt personliga territorium så illa som ingen har rätt att göra. Personen såg att jag var ung och svag, och trampade runt på mig precis som hen ville. Jag vågade inte säga emot och när jag väl sade vad jag tyckte eller visade att jag alls hade någon åsikt, så fick jag direkt veta att det inte var tillåtet. I bästa fall struntade man i vad jag tyckte. I värsta fall blev det tjafs och skandal för att jag "sade emot".

 

När jag tänker på det, och nu när jag skriver ner det, så ser jag med all önskvärd tydlighet hur sjukligt det är. Om någon annan berättat det jag varit med om, så hade jag rekommenderat ett full stop och att personen skulle avlägsna vederbörande ur sitt liv omedelbart, för hens eget psykiska och fysiska välbefinnande. Men jag kände väl att jag inte var värd att sätta ner min fot för, jag vågade inte. Och så har det sedan fortsatt. Enda skillnaden är att mitt "spel för gallerierna" är över. Jag har själv tagit mer och mer avstånd och orkar inte låtsas som om allt är okej. Tyvärr har negativiteten från det här giftiga spillt ut över hela mitt liv i Tunisien. Jag känner att jag och mitt liv här hade varit helt annorlunda om det inte var för detta, för hen. Vilket är oerhört sorgligt. Jag känner mig inte fri, trots att jag är det. Men psykiskt är jag så nedtryckt att jag aldrig kan slappna av och lita på att jag duger som jag är.

 

Så, jag längtar tills den permanenta flytten till Sverige. Nu är vi ju här i Tunisien en del av året men det ska bli så skönt när vi bor hemma igen och kan starta utbildning, jobb osv och jag kan få känna mig som mig själv igen. Det känns taskigt att säga men ju större avstånd mellan mig och personen, desto bättre. Men tills det händer, så sitter jag själv med mina tankar och känslor. Tyvärr.

 

Mitt lilla lifehack här till er är att inte låta NÅGON kliva på er. Inte för nåt. Spelar ingen roll vem det är. Släkting, vän, kollega. Känns något fel, så acceptera det inte. Låt personen bli kränkt då. Är denne vuxen så klarar hen sig alldeles utmärkt. Beter hen sig som en liten unge som blivit bestulen på godispåsen så ja, då får det väl vara så då. Livet är för kort för att ha sådana människor så nära inpå att man går och mår dåligt var och varenda dag.