Dags att bryta sig fri

Som ett ytterligare steg på resan mot att bli vän med mig själv och mat så pensionerar jag "vecko-vägandet" för min egen del. Veckovis invägning ger mig inget, förutom negativa känslor, förstås. Även om jag "lyckats" (sätter det ordet inom citationstecken för viktnedgång är sannerligen ingen indikator på att man är snäll mot sig själv och tagit hand om sig själv med bra mat och omtanke) så ger det min hjärna alltid en ursäkt att gå och svulla. "Jag kan ju unna mig, så duktig som jag varit". Dvs jag borde inte äta detta (en inställning jag försöker bli av med) men jag fuskar eftersom en liten binge på en hel chokladkaka gör ju varken till eller från, va?

 

Så. Jag är fortfarande på vana 1 i Lean Habits. Där kommer jag nog stanna ett par månader eftersom jag inte har boken och eftersom den känns väldigt grundläggande och viktig. Keeping it simple. Igår fick jag något som jag antar är en rejäl blodsockerkrash, jag skakade, kände mig illamående, snurrig och det började flimra för höger öga. Synen där liksom "försvann", det blev inte svart men synfältet blev så begränsat, hade kanske halva kvar bara. Jag staplade ut i köket och tog ett glas juice, inom 20 minuter var det hela över. Skumt. Idag kände jag mig klen också, inte så illa som igår men jag tog en rätt tidig lunch för säkerhets skull. Därmed blev det eftermiddagsmellis men det är ju också helt i linje med Lean Habits att äta 3-4 rejäla mål mat om dagen så inget konstigt. Jag måste som sagt vara snäll vid mig själv, jag har hållit på i kanske en vecka sammanlagt, jag är verkligen fortfarande i övningsstadiet, i allra högsta grad. Dessutom har jag ju haft dagar då jag struntat i allt (inklusive att lyssna till mig själv) så de dagarna faller bort på så vis att kroppen inte fått tillräckligt chans att vänja sig vid att inte konstant inta föda under hela dagen utan att få redig påfyllning vid 3-4 tillfällen istället. Det kommer nog ta sin tid. Hur som lär jag mig nu som sagt, jag har redan lärt mig mycket om mig själv och kroppen och vi får se vad den säger åt mig att den behöver. :)

 

Som sagt så ryker nu alltså besattheten av vågen och min vikt. Jag kommer att väga mig den första varje månad och that's it. Kanske märker jag senare att det räcker med mer sällan, vem vet? 

Hur som så måste jag ändå få klaga lite på en sak.. Internet. Det är i princip omöjligt att hitta en dietist/hemsida/blogg som inte fokuserar 100% på vikthets och bantning, och gör de inte det så är de 100% åt andra hållet istället. "Man kan inte kontrollera sin vikt, det beror på gener", "Man ska inte tänka på att gå ner i vikt" osv. Jag håller med, och jag måste själv lära mig att tänka om, att se på en eventuell viktnedgång som att min kropp hittar sin "happy place" som ett resultat av att jag tar hand om mig själv både fysiskt och psykiskt, inte som det enda som spelar roll eller som ett mål i sig. Men jag tycker det känns som att det som svar på diethetsen nästan blivit fashionabelt att vara helt åt det motsatta hållet, att man håller tyst om faran kring fetma och promotar att man själv inte har något ansvar och själv inte kan göra något åt saken... 

 

Hur som haver. Tillbaka till poängen med inlägget. Jag försöker hitta balans. Bli av med bantandet, bantarmentaliteten, bli fri från ätstörning och självförakt, och ändå gå ner till den vikt där jag VET att min kropp mår som bäst. Det får ta den tid det tar. Vilket påminner mig om mitt andra mål jag har jämte med att väga mig mindre; sluta tänka på detta som en tillfällig grej eller att "jag måste gå ner i vikt tills jag åker till Sverige". En stor grej med det är att jag vill slippa shoppa kläder på plus size-avdelningar. Japp, jag vill kunna hitta kläder vilket redan är svårt som det är med tanke på min längd. Min mamma har dessutom gått ner snart halva sin kroppsvikt (med rejäl kalorirestriktion vilket jag inte skulle klara av) och ska jag vara ärlig så skäms jag över hur jag har låtit mig själv falla isär såhär. Det var ju jag som sportade, jag som höll på med kalorikoll, jag som gick ner i vikt. Jag är skitstolt över henne (hon är bäst, så är det bara) men jag skäms för mig själv. Japp, så är det nog. Här kom det fram ur mig när jag väl satt och skrev om det. Vilket tar en tillbaka till självförakt och skam, vilket *inte* är bra för en sund relation till sig själv och till mat, så där har vi något annat att jobba på. 

 

 

Jag får snutta lite på det ordet och komma tillbaka och skriva om det.. Plus att nästa gång blir det review om mitt nya träningsprogram, första sessionen är avklarad, skulle träna idag igen men var så groteskt öm så det blir imorgon istället. :) Tjingeling!