Att byta fokus

Jag har ju gått igenom både det ena och det andra sedan jag satte igång med att gå ner i vikt 2012. Bland annat rejäl uppgång två gånger, båda var i Sverige. Jag tror att grundproblemen var att jag ville "bli smal" för att se ut på ett visst sätt, vilket då i längden är för att så att säga behaga andra, eller duga inför andra. Ett annat problem var det ständiga kaloriräknandet, istället för att jobba med att lära mig hur min kropp vill att jag ska äta. Jag hade alltså fel motivation och fel verktyg.

 

Fel träning (i princip noll styrka fast det är just det min svaga, inaktiva kropp behövde), kalorifixering och konstiga ideal gav mig alltså rejäla gropar på vägen. Jag gick upp i vikt och sen använde jag samma sätt för att gå ner igen. Inte konstigt då att en ny viktuppgång bara väntade på att hända!

 

Min nya taktik som jag hoppas ska bära mig genom livet är att fokusera på rejäl, näringsrik mat, styrketräning som nr 1, prestation under träningen och att INGET är förbjudet. Jo, fixering vid kalorier och vågen, är förbjudet! Viktminskning (eller det mer korrekta målet, fettförbränning) är en konsekvens av ett sjysst leverne. Inga mer tidsmål (gå ner ett visst antal kilon innan resan i sommar osv) och ingen mer stress. Eftersom det är resten av livet det handlar om och ingen bantningskur, så vet jag att det är möjligt och att det får ta sin tid. Min kropp ska få ta all den tid den behöver för att hitta rätt, helt enkelt. 

 

En bra kompanjon under tiden är det här med att acceptera sig själv, oavsett storlek. Japp, jag är stor. Men jag är också starkare nu. Jag ser definition i armar och rygg. Rumpan har fått en trevligare form. Lårmusklerna är större. Jag klarar av mer. Jag får inte längre kväljningar när jag ser mig i spegeln även fast jag ser mina så kallade defekter. Hatar ordet men det är ju vad samhället har lärt mig att de är. Förut brukade jag klämma mig på magen och pilla på dallret under armarna när jag kollade mig i spegeln och känna mig uppgiven. Nu ser det i regel ut såhär: Titt i spegel, flexa muskler, le från öra till öra och antingen utbrista något fjantigt som WOHOO!! eller så hoppar jag jämfota lite sådär käckt. Och fasiken, varför inte? Varför ska man böla framför spegeln? 

 

Btw, styrketränande kroppar ÄR snygga kroppar. Oavsett om de är så kallade överviktiga enligt den töntiga BMI-skalan eller vältränade fitnessmodeller. Det bara är något, kanske i utstrålningen? Man känner sig liksom badass, stark och grym, med eller utan valkar, lol. Svårt att beskriva känslan!

 

Så, fram för mer tolerans mot oss själva, tack. Även om man är jättestor och kanske har doctor's orders att gå ner i vikt eller om man bara har litegranna fett att bli av med, ingen mår bra av självförakt och ingen kropp förtjänar att bli hatad.